Nära nu

Bloggen är lite bortglömd, jag har tappat greppet om bloggvärlden lite. Läser inga, skriver inget. Så kan det vara ibland.

Idag är jag i vecka 37, snart 38… Tiden har gått hyfsat fort ändå, och jag blev fortsatt sjukskriven för mina hjärtbesvär. Ska utredas vidare när bebisen är född, till dess har jag fått medicin att ta vid behov när jag får mina hjärtklappningar. Vi vet vad det är som väntar därinne och längtan är så stor efter att se just VEM det är. Utseende, personlighet, egenskaper… Vem är det som ska komma till oss egentligen? Än så länge har vi den här bilden att titta på.

Jag gissar att jag återkommer och berättar mer när det lilla livet bor hos oss härute i den stora världen.

Nedräkningen är påbörjad! 🙂

Snart hälften, 18+4

Det har varit en känslomässig berg- och dalbana sen i somras, mycket att hantera – både i och utanför graviditeten. Är nu sjukskriven för hjärtrusningar, antar det beror på stress men jag ska utredas.

Snart halvvägs i graviditeten, bara några dagar kvar till det stora ultraljudet. Nedräkningen har varit lång, men så småningom kommer man ju fram. Vi tänker ta reda på om det är en liten hon eller han därinne, jag är så nyfiken så jag kan inte hålla mig ifrån det. I vecka 11 tog vi ett KUB-test som visade låg risk på kromosomavvikelse. Det är den finaste bilden jag har hittills… På tisdag nästa vecka får jag förhoppningsvis en ny, fin bild!

Det hände.

Det är fortfarande hemligt, bara de allra närmaste vet. Har gjort ett ultraljud idag eftersom jag haft en del blödningar som jag trodde var ett missfall. Men jag är i allra högsta grad gravid, behöver bara ta det lite extra lugnt nu. Inte träna, inte bada.

Men det hände. Är i sjätte veckan nu. Alldeles på egen hand…

Officiell testdag, i ingenmansland

Mensdag 4. Den kom i torsdags, precis som förväntat. Imorgon ringer jag till Uppsala och meddelar att behandlingen misslyckades.

Inga ägg i frysen vilket gör att jag måste genomgå hela behandlingen igen. Jag ska ”bara” gå ner lite i vikt först. Tänkte mig en 6-7 kilo, och det är ungefär vad Akademiska säger också. Det betyder att vi får vänta några månader med att påbörja nästa behandling. Första månaden på nya jobbet kommer nog hjälpa tiden gå lite fortare, jag sa nämligen upp mig i onsdags efter att jag tackat ja till jobb nr 3 (se inlägg nedan).

Mycket av sorgen har runnit nedför mina kinder, en del har jag gömt nånstans inom mig för att jag inte orkar bära allting samtidigt. Jag känner mig lite som i ingenmansland. Men får försöka se framåt, igen.

Ruvardag 11

Det är kört. Köpte ett ”testa tidigt” från RFSU där man ska kunna testa upp till en vecka före mens. Idag skulle det vara tre dagar kvar…
Men det saknas ett streck, och det finns ju inte en tillstymmelse till att det skulle kunna komma något mer heller.

Har gråtit lite, mest gråter jag när jag berättar för familjen om att jag gjort två negativa resultat. Det är ju inte bara jag och maken som väntar och hoppas…så när de blir ledsna rinner det över för mig också.

Är jag dum om jag struntar i att pilla i mig de där kladdiga vagitorierna resten av veckan? Skulle ju gärna slippa det…

Ruvardag 10, i valet och kvalet

Tråkiga besked.

Inga av de tre ägg som långtidsodlades har klarat sig till frysen. Det får mig att fundera på hur bra det var, det som faktiskt sattes in. Med tanke på att jag känner mig precis som vanligt och inte har något uns av intuition som säger att jag är gravid så gjorde jag ett test i morse. Det var negativt.

På det fantastiska forumet internet har jag hittat 3-4 trådar där folk som blivit gravida redovisar sina positiva resultat på ruvardag 8, 9, 10 och 11. De som testat negativt på rd 10 har också testat negativt på den riktiga testdagen. Jag har känt på mig det här, och är förberedd på att det inte gick vägen. Jag ska naturligtvis fortsätta ta Progesteron tre gånger om dagen och testa igen om en vecka när den riktiga testdagen är. Men jag har börjat förbereda mig mentalt.

Jag står dessutom i begrepp att byta jobb. Om jag nu inte är gravid har det viss påverkan på vilket av jobben jag ska satsa på. Jag står inför ett svårt val och det är i princip tre helt olika tjänster.

Jobb 1: Chefsposition, personalansvar för 80-100 personer. Branschen och arbetsmiljön är mansdominerad och det kommer att bli en ganska ensam roll. Går upp 2000-4000 i lön. Kan säkert smyga in en IVF-process utan att det märks så mycket, men jag måste veta att jag kan trivas där på sikt. Vet inte var i Stockholmsregionen jag blir placerad ännu.

Jobb 2: Inget personalansvar. Vikariat i 5 månader hos en attraktiv arbetsgivare som är en bra erfarenhet inom den bransch jag vill arbeta. Men dock, det är bara 5 månader. Dessutom måste jag gå ner en tusenlapp i lön. Kräver tidiga mornar och att jag söker nytt jobb igen om tre månader. Finns kanske möjligheter att hitta en likadan tjänst inom samma organisation, när jag väl är inne. Svårt att säga hur mycket jag kan vara borta utan att det blir märkligt. Jag får dessutom fortsätta jobba tillsammans med min nuvarande kollega som jag trivs väldigt bra med, och som precis fått en likadan tjänst på samma företag. Kontor placerat norr om staden (jag är morgontrött och bor söder om stan).

Jobb 3: Inget personalansvar till att börja med men på sikt. Kontor vid Stureplan. Arbete i högt tempo, ställer krav på engagemang och hårt arbete, att jag tar ansvar för resultat. Det kräver i princip att jag aldrig är sjuk utan ger 200 %. Går upp 2 000-3000 i lön under min introduktionsperiod, när jag är varm i kläderna och avancerar är det ytterligare 10 000. Inte de bästa förutsättningarna för en ny IVF-process som kräver lugn och ro och att jag är borta flera dagar under en vecka för plock, ultraljud och återförande… Jag fick frågan om jag var sjuk ofta, och jag svarade nej. Tror det kan vara roligt och jag kommer tjäna bra, men det kommer också kräva mycket av mig.

Råd, någon?

Ruvardag 6

Ömheten i magen har gått över, det är knappt så jag känner av att brösten är ömma längre heller. Om jag klämmer riktigt hårt, ja då känns det ju. Men vem får inte ont av det?

Jag känner mig precis som vanligt. Har inga graviditetssymptom, är inte ovanligt trött, är inte ledsen och hormonstissig. Det enda jag gör utöver det vanliga är att nysa, varje dag – och jag är inte förkyld. Googlar jag så hittar jag fler som nyser under graviditeten men jag kan ju knappas betecknas som gravid idag, även om jag får ett plus på stickan om 12 dagar. Försöker att inte läsa in så mycket i mina obefintliga symptom. Det är ju bara sjätte dagen efter införandet än så länge, but hey… Otålig är mitt mellannamn.

Bara 12 dagar kvar.

Ruvardag 3

Dagarna går sakta framåt. Tänk att det är hela 15 dagar kvar tills jag får testa… Jag har känner mig spänd och öm i magen, ibland går jag som en gammal tant. Men det är kanske normalt? Ibland får jag som små hugg, men det kanske också är normalt? Man vet ju inte vad man ska tro…

Min närmaste kollega på jobbet vet om allting, och hon sa till mig på eftermiddagen igår att jag hade tagit mig för magen på lunchen. Rent instinktivt, antar jag. Eller så fick jag bara en ”känning” av något just då. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka ”oj, nu har jag inte tänkt på det som händer i magen på en halvtimme!”. Då blir jag glad, eftersom tiden går fortare ju mindre jag tänker på det. Igår höll jag nästan på att gå in på Systemet (det har öppnats ett nytt här i närområdet) för att köpa nån flaska vin till helgen. Men jag kom på mig, efter nån sekund bara.

Idag ska jag sätta mig i frisörstolen, klippa och färga. Få bli lite ompysslad och förhoppningsvis går timmarna fort då! Imorgon är det söndag och då är det bara 14 dagar kvar till testdag…

Ruvardag 1

Jag bär på ett litet guldägg. Fick det återfört igår eftermiddag, 10 ägg plockades ut i måndags och fyra av dem blev normalbefruktade. Ett blev toppenfint, men de tre övriga skulle långtidsodlas för att se om de utvecklade sig mer, just nu var de inte av frysningskvalitet. ”Det behövs ju bara ett”, är de tröstande orden. Jag ska inte gå händelserna i förväg men det är klart att jag blev lite orolig över att inte få nånting kvar. Men nu är nu och det är här jag ska vara! I nuet!

Med ett litet, litet hopp i min mage…

Vilodag

Idag blir det ingen spruta alls. Igår togs den sista, självaste ägglossningssprutan! Imorgon bitti lämnar vi hemmet kl. 06.00 för att köra till Uppsala och bli tömd på de ägg som vill vara med i matchen. På onsdag eftermiddag sätts ett befruktat ägg tillbaka, om allt går som det ska.

Det är nervöst. Men jag känner mig ändå förvånansvärt avslappnad. Hade till och med en liten fylla i fredags. Lev som vanligt, tänk inte så mycket, det var väl så de sa. Hade några vänner över, vi spelade spel och drack vin. Ett par drinkar blev det till och med! Från onsdag ska jag leva som om jag vore gravid, dock. Minska på kaffet, ingen alkohol alls.

Idag ska jag bara ta det lugnt, enligt instruktion från barnmorskan. Slappna av, lägga mig tidigt och förhoppningsvis leverera några guldägg imorgon…